Om såna här dagar med

Egentligen har den här dagen inte inneburit några stora händelser, det mesta har flytit på.

Men ändå kommer den där känslan när kvällen infinner sig, känslan av att inte ha hunnit allt jag ville, inte åstadkommit mer, avverkat fler måsten.

Jag känner mig konstant som en skitdålig mamma och det måste sluta.

Hur ska jag orka om jag piskar mig själv hela tiden och med minuters mellanrum gör ett överslag över allt jag i n t e gjort idag. Det får vem som helst att vilja krypa in under en sten nånstans.

Sen klurar jag på hur andra mammor med barn med speciella behov orkar/hinner/pallar att jobba heltid med allt vad en familj som vår innebär.

Hur orkar man, hur hinner man, vem tar alla läkarbesök, habiliteringsbesök, sorterar, organiserar, är pedagogisk och kämpar för barnens mående hela tiden.

För jag går helt klart sönder av den här livsstilen. Kanske är det för att min rygg och mitt bäcken är rätt paj som jag inte orkar rent fysiskt. Eller är det bara så att det blir för övermäktigt helt enkelt!?

Jag blir ledsen bara jag tänker på det,det är så mycket jag vill få plats med, hinna med, välja.

Idag ringde en uroterapeut som vi hade missat en tid hos. Jag som sovit alldeles för lite den sista tiden, mycket pga vår lille pirat, orkade inte ens engagera mig i vad hon ville.

Hon pratade på om toalettvanor och kiss o bajs o jag satt o kämpade för att ens hålla mig vaken.

Till slut hade vi tydligen förstått varann klart och jag tackat nej till besök hos henne. 

Piraten springer på så mycket ändå och vardagen är redan nog proppad med saker som ska få plats. Nånting måste bort o det fick bli kiss o bajs-terapeuten.

Så nånting åstadkom jag idag.

Nu sängen. Snark.