Om tydlighet...

Jag brukar informera människor vi möter som ska hantera piraten i olika sammanhang, om att han har aspergers och adhd.
Jag har förklarat för honom själv att i vissa situationer kan det vara bra att dom vet så dom kan förstå varför han vill ha saker på ett visst sätt.

Hans tandläkare är ett lysande exempel.
Jag har förklarat vad som gäller enkelt o tydligt. På sista besöket tog han det till nya nivåer.
Först bestämde han sig för att dom är "bästa kompisar". I piratens värld är man kompisar om man brukar umgås o hitta på saker så han ser frågande ut o ler lite överseende. Jag kan se att han redan bestämt sig för att den här mannen inte är riktigt klok.

Sen tar han konstant o överdrivet i piraten. Jag har förklarat att han har lite svårt för kroppskontakt och gärna vill bli förvarnad innan man gör nåt.
Tandläkaren håller stadigt i honom hela tiden, växlar mellan att stryka honom över kinderna (här ser jag obehaget krypa i honom) till att klappa på honom (piraten flimrar med ögonen som om det gör ont) till att ruska hans kinder. Ha ha... fantastiskt hur han tolkade mig här.

Jag förklarar att han är otroligt skarptänkt o vill ha raka tydliga besked om vad som ska hända o gärna se instrumenten först. Tandläkaren försöker gömma allt bakom piratens huvud o smyga in dom i munnen. Underbar teknik och piraten ser helt bestört ut när blåsen sätts igång från ingenstans.
Jag försöker parera hängande över dom o säga vad som kommer hända av vad jag kan utläsa.
Jag påpekar igen att han gärna tar emot information för att hålla sig lugn.

"nej nej min kompis o jag fixar det här vi, eller hur kompis!!"

Piraten avlider en smula inombords o kniper ihop ett skratt. Vi blinkar till varann och han tänker nog att det inte är han med svårigheter i det här rummet.

En tand ska dras ut, det blir en större blödning än förväntat, bedövningssprutorna gör ont o piraten får ett blodtrycksfall. Inget jättekonstigt o det måste väl hända rätt ofta tänker jag.
Tandläkaren blir skärrad, höjer rösten en aning o pratar upprepande om hur blek han är, sliter upp ett fönster o ropar, hur mår du kompis gång på gång medan han torkar kallsvett ur pannan med ivriga rörelser.
Jag puttar undan instrumenten o sätter piraten upp, klämmer lite på armar o ben o ger honom vatten. Ser att det inte är någon fara och försöker lugna tandläkaren.

Oj oj oj kompis... det här blev traumatiskt, säger tandläkaren o piraten ser matt ut. Börjar vrida på sig o vill gå. Ser obekväm ut och jag tar emot honom när han glider ner för stolen.

När vi går berömmer jag honom mycket, du var fantastiskt duktig...jag tänker att det blev lite läskigt med smärtan o blodtrycksfallet.
Han ler o säger, ja jag blev inte arg på han en enda gång... men han är verkligen konstig, mamma.

Det var INTE tandutdragningen o blodtrycksfallet eller ens smärtan som var det obehagliga i den här soppan. Och det var inte tandutdragningen som krävde styrka o mod här, det var människors okunskap o oförmåga att lyssna, det är piraten mycket medveten om :)
Älskade fina unge...