Jag fick facit...

Det är inte svårt att falla för någon med adhd. För deras impulsiva sätt, de ofta storslagna gesterna, fart o fläkt och en otrolig fantasi.
Det är inte svårt att falla för någon med asperger, de djupa tankarna, de synvinklar som fascinerar.
Han var också så, min vän, min kärlek en tid,en av de allra viktigaste i mitt liv...

Vi träffades via nätet, skrev långa invecklade mail om allt mellan himmel o jord o snart pratade vi större delar av dygnen. Han hade åsikter o tankar jag aldrig nånsin hört nån grubbla på, visioner och en intressant o gripande historia att dela med sig av.

Han var speciell på så många sätt. Ville inte släppa någon nära men när man väl fanns i hans hjärta var han beredd att göra vad som helst för en.
Han hade storslagna drömmar o visioner, ofta för stora, men de ingav ändå hopp på något tryggt vis.
Vågar man drömma så stort så kanske man en dag vågar prova?!

Vi flyttade ihop kort efter vi träffats. jag hade planerat flytt till storstaden och i väntan på lägenhet tyckte han att vi kunde bo hos han. I hans värld fanns inga begränsningar eller hinder och jag drogs med, kanske var det en bra lösning trots allt?!!

Och vi fick det att funka i perioder, medan vissa dagar var totalt kaosartade. jag fortsatte söka egen lägenhet för att ge oss ett bättre utgångsläge men det gick trögt.

Under den här tiden följde jag med honom på sin utredning som då var i slutskedet. Fick ta del av testresultat, tankar, bakgrundshistoria och resultat.
Han fick diagnoserna aspergers syndrom, adhd och tilläggsdiagnos.
Han själv kände sig rätt hemma i diagnoserna men ändå inte, tillit var svårt efter så många år av att känna sig så annorlunda men inte fått hjälp.
Nu hade vi ju hoppats på lite mer hjälp och ordning i hans trassliga historia och få lägga grunden bättre inför framtiden.
Men så enkelt är det inte när man gått utan diagnos och förståelse i så många år,ja i hela sitt liv. Han hade vant in beteenden, tagit till med dåliga vanor som självhjälp och stängt in sig rätt hårt i sin egen verklighet.
han kämpade med sitt förflutna och försökte finna ett sätt att gå vidare.

Vi gav upp våra försök att vara mer än vänner och jag flyttade till eget. Vi blev grannar men gav också vår relation en annan chans med lite distans och vi utvecklades till bästa vänner.
Han kunde inte ta kritik från någon annan än mig sa han och många var nätterna vi satt och delade en flaska vin,pratade om livet, jag hjälpte honom strukturera upp hur han skulle ta sig vidare och han hjälpte mig med råd om piraten.

Viljan var enorm hos honom men han hittade inte riktigt verktygen. Sorgen tog över, skulle han nånsin lyckas, och han tog till dåliga vanor som självhjälp i perioder, vad som helst för att få bort ångesten och alla kaosartade tankar.
Han kastades mellan att känna sig full av energi, hopp, tro och kämpaglöd för att sen tappa all ork och tro.

Utan diagnos är det svårt att förstå vad som händer hos sin partner, sitt barn, sin vän, sig själv... Jag fick genom J se hur hans föräldrar kämpat genom alla år. Hur hjälper man när man inte riktigt förstår?! Hur når man när barnet drar sig undan och sluter sig?!
Hur river man dessa murar, hur tampas man med allt vad dessa diagnoser kan innebära?!

Jag fick se hur man går ner sig när ingen når fram med sin hjälp och hur sjukvården inte riktigt når fram när diagnoser kommer så pass sent.
Jag fick se vad ångest gör mot en människa med så stort hjärta o drömmar.
Jag kommer för alltid vara evigt tacksam och ödmjuk inför allt han visade mig, allt han lärde mig och alla visdomar jag fått tack vare vår relation, och all den styrka hans familj visade mig.

J famlade ofta över ett sätt att lära ut vad han kunde och visste, inom flera ämnen. han växte alltid som människa när jag ringde och ville ha råd ang piraten. Dom hade ett band som ingen annan...
Han visste alltid från andra hållet hur situationer kunde krångla och vad jag inte skulle göra. Hans kunskap och erfarenheter var ovärderliga.
Han ville få hjälpa andra människor och de vänner han hade vände sig ofta till honom för att få prata av sig och han hjälpte alltid så gott han kunde, hade alltid tid för de hemlösa på gatan, för grannen som saknade mat, för alla han såg något gott i.
Så den han famlade efter att vara, den lärande, den stöttande, den var han redan... men han såg det inte. han såg bara hur hans diagnoser brutit ner honom.

Idag har jag förlorat min fina vän, en sorg som gör ont varenda dag. Hans drömmar slocknade plötsligt och hans liv var över. Chockade står vi som älskar honom kvar, hans kamp var hård men jag trodde ärligt talat aldrig att han skulle förlora den.
Genom varje situation med piraten lever han vidare inom mig. Varje gång jag är tacksam över att jag fått ta del av hans kunskap, varje tillfälle jag får användning av att få se hans sida av det, fått facit av hur det kan gå om man inte får hjälp med dessa diagnoser, varje minne av min tid med honom ger mig styrka att orka lite till. För jag har fått en chans han och hans familj inte fick, vi har fått de här verktygen och förståelsen dom sökte efter så länge. Jag har fått lära mig de här diagnoserna utan och innan, vad de gör med vuxna o barn, vilka styrkor de kan ge som ska tas fram o stärkas och vilka svagheter man kan ha, vilka faror i form av självhjälp som bör undvikas och alla de små sakerna jag behöver för att lyckas.

Hans familj är också en så viktig del av mitt liv, hans föräldrar som kämpade så hårt, smärtan man lever med, syskon,nära o kära som inte kände att dom nådde fram. jag har fått lära känna dom alla och sett, känt, förstått.
jag vet att varje dag jag kämpar med piratens svårigheter är så värd det. För vi har fått facit, vi har fått ett försprång och jag ska använde allt du lärde mig J.

Du var en fantastisk människa på så många plan och i mig och piraten lever du alltid vidare <3